Thursday, April 30, 2009

Ecce Caesar nunc triumphat

I år gör jag en fullkomlig konst i Valborg, och det med stort behag, jag struntar i det hela och går inte på något svenskt ersatz-Valpurgis och tackar nej till festligheter på finska Institutet.
Vårens ankomst är visserligen värd att fira, men hit har den redan kommit, och om man ska fira något denna dag väljer jag att glädjas över en av de bättre frågor som någonsin ramlat in i min frågelåda (det är för övrigt dags för en till sådan där frågelådes-bonanza, den bågnar för närvarnade, men jag drar mig för det, jag blir så elak av det). Följande har alltså inkommit:


"Jag har ett litet problem som jag skulle vara väldigt tacksam om du ville hjälpa mig att reda ut. När det gäller latin och i synnerhet antik verslära är jag rätt mycket av en novis.

Saken gäller den sång som Caesars soldater sjöng när de tågade in i Rom: "Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias." Tolkningen av denna rad är det inga problem med utan kvantiteterna.

Enligt Alf Henrikson (se nedan) är denna rad helt felaktig enligt den klassiska metrikens regler. En annan latinkunnig person påstår att det inte är något fel alls på versen och gör analysen att den följer mönstret "lång kort lång lång / lång kort lång lång / lång kort lång lång / lång kort lång."

Min egen amatörmässiga analys är i stället att mönstret i raden är L K L K L K L K L K L K L K K. Oavsett vilket som är rätt så ser kvantiteterna regelbundna ut.

1) Har Homeros (Alf Henrikson) slumrat eller bryter raden mot den kvantitetsbundna metrikens regler? I sådana fall, på vilket sätt?

2) Vad har jag missat när jag analyserat stavelsernas kvantitet?"

Avsändaren har hyggligt nog även bifogat det åberopade två styckena hos Henrikson:

"En annan rytm som nu verkar föga klassisk är den som enligt alla konstens regler bör kallas katalektisk trokeisk tetrameter och förekommer ofta bland annat i de attiska tragödernas körer. När Caesars soldater vid hans triumftåg marscherade in i Rom sjöng de i denna rytm en taktfast och oanständig ramsa som började 'Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias.'
Enligt den klassiska metrikens lagar är detta en alldeles oriktig vers; den visar att soldaterna var obildade personer som inte hade någon känsla för stavelsernas kvantitet utan bara tog hänsyn till deras tonvikt precis som vi gör. Rytmen är emellertid alldeles klar." (A. Henrikson, Antikens historier, 1958/1983, s. 428)

Samma sak sägs i "Verskonstens ABC" (1982, s. 159-160):
"tetrameter, antikt versmått av fyra dipodier eller fyra daktyliska takter. Daktylisk tetrameter förekommer i äldre grekisk lyrik och i det attiska dramat:
Detta är nog en passabel tetrameter.
Jambisk tetrameter, mestadels katalektisk sådan, har använts på svenska av åtskilliga äldre poeter, exempelvis Runeberg:
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen.

En annan antik rytm som verkar föga klassisk är den katalektiska trokeiska tetrametern, som förekommer bland annat i de attiska tragödernas körer.

När Caesars soldater vid hans triumftåg tågade in i Rom sjöng de i denna rytm en taktfast och oanständig ramsa som började:
Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias

-Enligt den klassiska metriken är detta en alldeles oriktig vers; den visar att soldaterna var obildade personer som inte hade någon känsla för stavelsernas kvantitet utan bara tog hänsyn till deras tonvikt som vi gör nu. Rytmen är emellertid alldeles klar.

Versmåttet är detsamma som Viktor Rydberg använde i sin Dexippos:
Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas stad

-Det är samma rytm som Kipling älskade:
Come you back, you British soldier, come you back to Mandalay

-Den rytmen är vanlig varhelst soldater marscherar i världen. Den dyker upp på nytt i alla krig och på alla språk, även på svenska:
Det var Bohus bataljon som drog i fält, tralalala -"

Då jag själv är lite vacklande i metrik konsulterade jag kollega för att svara väl på detta och vi enades om ungefär detta, att Alf Henrikson torde ha misstagit sig, ty versraden är en korrekt katalektisk trokeisk tetrameter. Schemat för denna meter är inte helt statiskt, utan kan variera. Samtliga tillåtna variationer innefattas i följande grundschema:

L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K).

Härmed menas att en lång stavelse, L, kan ad libitum på vissa ställen i versen antingen upplösas i två korta (K K) eller förkortas till en kort (K). Vidare förekommer en kort stavelse, K, på minst fyra ställen i versen utan möjlighet till variation.

Versen Ecce... har följande kombination: L, K, L, L, L, K, L, L, L, K, L, L, L, K, L.
Viktigt att notera är att det i antik vers handlar om de stavelsernas kvantitet utan hänsyn till ordbrytning. En av naturen kort vokal i ett ord kan bli lång genom sin position. T.ex. a:et i Caesar är kort, men stavelsen -ar n- är lång eftersom vokalen efterföljs av två konsonanter (r och n). På så sätt blir -at qu- (i triumphat qui) och -it G- (i subegit Gallias) långa metriska stavelser.

Tack för en stimulerande och intressant fråga, som inte bara gav upphov till metrikdiskussioner, utan även diskussion om Caesars eventuella liaison med Nicomedes, som passar så fint vid kaffe i solskenet på balkongen.

No comments: