Tuesday, September 02, 2008

Meminerimus...

Ja, det är alltså jag, Ragnar Hedlund, som ska underhålla/irritera/tråka ut er med mer eller mindre väl genomtänkta inlägg här under den kommande veckan. Detta är min första utflykt i bloggosfären och det känns mycket spännande. I fall jag hade en egen blogg antar jag att jag skulle fylla den med tänkvärda texter om, tja, kanske flygmotorer från andra världskriget/obskyr independentrock från det tidiga 90-talet/yttepyttesmå oläsliga romerska mynt (som jag jobbat med rätt länge). Men att bli tillfrågad om att gästblogga känns oerhört ärofyllt. Så när jag fick frågan beslöt jag att ämnena ovan nog inte dög, den här gången. Helst skulle det ju dessutom vara latinrelaterat på något vis. Så nedan följer alltså en första meditation över Att Minnas.

Vem är jag förresten? Det är en fråga jag brukar försöka undvika att ställa mig själv; det blir liksom bara komplicerat. Det kanske kan räcka – så länge i alla fall – med att jag disputerade i våras vid Uppsala universitet på en avhandling betitlad ”…achieved nothing worthy of memory: Coinage and authority in the Roman empire c. AD 260 – 295” (jag var faktiskt tvungen att kolla den exakta titeln: det är skrämmande hur fort man glömmer). Nu under hösten ska jag göra klart forskarutbildningen, sen får vi se vad som händer. Men nu håller vi på att komma ifrån ämnet – memini var det ja.

I ett tänkvärt brev som bevarats från romersk tid serveras inledningsvis brevets mottagare följande uppmaning: meminerimus idcirco te in istam provinciam missum, quoniam multa in ea emendanda adparuerint. Den person som blir förmanad är en romersk ämbetsman på uppdrag i en av rikets provinser. Och det är kejsaren själv som ber den här ämbetsmannen att erinra sig varför han blivit utskickad på uppdrag. Kejsaren är i det här fallet ingen mindre än kejsar Trajanus. Frasen finns – som kanske är bekant – bevarad i ett av hans brev till Plinius den yngre.

Plinius den yngre är väl mest känd för sin ögonvittnesskildring av Vesuvius utbrott år 79. Senare i livet blev han i alla fall utskickad av kejsar Trajanus som kejserlig tjänsteman till rikets östra provinser. Och i denna befattning skriver Plinius brev till kejsaren, om stort och smått. Det ska byggas ett bad i staden Prusa. Invånarna i Nikomedia har spenderat över 3 milj sestertier på att bygga en akvedukt som aldrig blivit klar – den måste bli klar någon gång. Brandsläckning måste organiseras. Ett av de mest berömda och omdiskuterade breven handlar om de här människorna som kallas kristna, och som Plinius inte riktigt vet vad han ska göra med. Stundom verkar han, på det hela taget, inte vara speciellt självständig. Trajanus svarar dock tålmodigt. Någon gång, ibland, kan en viss otålighet med Plinius vankelmod skönjas – som till exempel i fallet ovan, där Trajanus faktiskt till slut påpekar att han skickade ut Plinius just eftersom man har förtroende för honom.

Samtidigt kan man kanske inte riktigt klandra Plinius för att han vänder sig till kejsaren i snart sagt varenda litet ärende: Plinius hade antagligen inte mycket till direktiv eller regelverk att hålla sig till. Ofta framställs ju romarriket som någon slags superbyråkratisk stat, med mer eller mindre anakronistiska moderna förtecken. Andrew Lintott har dock påpekat att romarriket snarast verkar ha varit väldigt underadministrerat. Åtminstone i provinserna tycks romarna faktiskt ha haft väldigt lite personal.

Alltnog: Plinius brevväxling med kejsar Trajanus finns bevarad i bok 10 av Plinius brev. Den historia om romarriket som ständigt tycks återkomma i populärkulturen är en om galna kejsare, blodiga gladiatorspel, djurhetsningar och så vidare. Plinius brev, däremot, ger en fascinerande ögonblicksbild från en sömnig provins i det romerska imperiet, där folk – faktiskt – verkar ha haft det ganska bra. Den historien är också värd Att Minnas.

I morgon: spöken.

1 comment:

Anonymous said...

Salve Ragnar! Är du månne släkt med Monica?