Friday, November 30, 2007




Poetiska panegyriker till Karl XII

Idag, 30 november 2007, är det 289 år sedan Karl XII omkom vid Norges gräns. Dagens inlägg kommer inte att handla om spekulationer kring hur denne kung dog eller om den krigsmoral han hade var onormal. Dagens bidrag kommer att handla om hur Karl XII hyllades under sitt liv, närmare bestämt under sin tid som svenska arméns huvudbefälhavare.
Karl blev Sveriges regent 15 år gammal. Bara tre år efter kröningen, år 1700, attackerades hans land från tre olika håll av tre olika fiender. Dessa tre var Danmark, Saxen och Ryssland. Danmark började sina krigsaktioner först: dess trupper invaderade Sveriges förbundsförvant Schleswig-Holstein. Denna konflikt blev snabbt löst och fred med den nordiske grannen slöts igen redan 8 augusti 1700. Saxiska trupper försökte under denna tid att inta Riga, men det kalla höstvädret fick dem att avbryta detta företag. Ryssland satte igång sist av alla. Peter den Stores agerande var minst väntat, då precis innan han förklarade krig hade han skickat en envoyé till svenska hovet som skulle försäkra Karl om Rysslands vänliga inställning mot Sverige. I oktober blev Karl informerad om att en stor rysk armé invaderat Estland och börjat belägra Narva, en viktig svensk stad med en stor hamn. Kungen som hade kommit till kontinenten för att försvara Riga var tvungen att tänka om (Saxen avstod ju från belägringen och därför kunde man ställa in fälttåget dit) och rikta sina krafter mot Peters trupper. Som bekant resulterade detta möte i en storslagen svensk seger. Det som hände 20 november 1700 utanför Narvas murar pekade på att den svenska armén fortfarande var något att räkna med (den slog ju en här som var åtta gånger så stor!) och den unge kungen faktiskt var en duktig befälhavare. Mängder av panegyriker skrevs direkt efter segern. Orationes och carmina på latin utgjorde en betydande del av denna hyllningsproduktion. Härmed lämnar vi historia och krigshistoria och vänder oss till det som denna fantastiska blogg är ämnad för, nämligen till latin.

En av de mest tacksamma genrerna för att hylla en kung som vunnit en vacker seger var den episka genren. Andreas Stobaeus, proffesor i Lund, passade på och författade ett magnifikt verk som idag går under titeln Narva. Detta var ett riktigt epos på hexameter som omfattade 1241 verser. Poeten följde de regler som en eposförfattare var bunden till: han beskrev själva slaget, visade den gudomliga inblandningen samt förde in de obligatoriska ”skeppslistorna” (sådana ser vi först hos Homeros). Detta enorma verk blev uppläst vid ett officiellt firande vid Lunds universitet. Stackars publiken! Den fick lyssna på denna oratio i nästan två timmar! Även om man kan konstatera att Stobaeus är duktig på latin och hans verser är påhittiga är det nog svårt att föreställa sig denna uppläsning som något actionsaktigt. (Jag ser framför mig hur studenterna somnat redan efter en halvtimme eller kanske sitter och viskar till varandra till vilken pubb de ämnar gå på kvällen. Men jag kanske har fel. Vem vet, kanske använde Stobaeus massa ljudeffekter när han läste upp bataljscenerna? Han hade ju ingen PowerPoint, vad jag vet.)

Olof Hermelin skrev en pamflett om Peters perfidia. Pamfletten är 80 sidor lång och bär namnet Discussio Criminationum, quibus usus est Moscorum Czarus, cum iniquissimo bello Svecis, contra jusjurandum, et nuperrime datam fidem, illato praetextum quaereret anno MDCC. Hermelin som var Sveriges rikshistoriograf briljerar med sina kunskaper i svensk-rysk historia. Hans latinska prosa har inga skavanker. Som inledningscitat valde författaren Ciceros ord från De legibus: ”Poena divina perjurii exitium, humana, dedecus est.” Nu vet vi vad som väntar om man får för sig att vara fraudulentus.

Många andra poeter hittade på anagram på temat Narva. Vissa av dessa anagramfraser är ganska talanglösa. Ok, anagrammet Sued - Deus kanske går hem hos en och annan läsare, men vad sägs om Narva – Vana R, där R står som förkortning för IRA?

Den poet som verkligen lyckades med att skapa eleganta lovprisningar till kungen var Magnus Rönnow. Denne skrev minst två dikter om Narva. Dessa två är skrivna på alkaisk vers. Alkaisk vers förknippas i första hand med Horatius och det är väl det Rönnow ville, att vara en ny Horatius. Den antike poeten glorifierade kejsaren Augustus, vår nylatinske skald besjöng sin kung. Vi tittar på några ställen i en av Rönnows Narvadikter. Dikten heter In Victoriam Narvensem och är nästan 500 rader lång. Den är så representativ för den tid så att man med dess hjälp kan illustera de viktigaste dragen i den nylatiska poesi som tillägnades Karl XII.

Efter generella inledningsfraser i horatiansk stil och ursäkter för sin oförmåga att skriva fint (så skrev många poeter under antiken och senare för att visa att de inte var självsäkra och självnöjda gossar) jämför Rönnow kungen med Alexander den Store:


Primis Alexandrum auspiciis praeis,
Magnum stupendis, cum populis libet
Si turgidis, seu belluarum
Cum grege conseruisse dextram.

Fri översättning:
I dina första häpnadsväckande erfarenheter (som befälhavare)
överträffar du Alexander den Store,
när du invecklas i strid med arroganta folk
eller med en flock av bestar.

Alltså, Karl är större än den kände makedonen! Inte illa. Rönnow är inte ensam om denna jämförelse som återfinns hos många andra poeter från samma epok. Ett sådant moment kallas för hyperbol och detta innebär att författaren för att skapa starka språkbilder överdriver lite. Förutom Alexander kunde man använda Caesar eller Achilles.
Observera att fienden alltid får hemska epitet: turgidus (eg. svullen, men även skrytsam, arrogant) eller grex belluarum (en flock av odjur). Frasdelen om Karl har sådana ord som auspiciis och stupendis. Detta kan man kalla för en lätt antites, dvs. två motsater ställs emot varandra (Förenklat: Titta, här har vi en vacker hjälte och här har vi en elak och dum fiende!).
Och nu tittar vi på några rader som ännu mera är representativa för poesin från det tidiga 1700-talet:

O Petre, Moscum Rector, in aethere
Terrisque culti sceptra verens Dei
Iam disce, quid sit provocare
Fulmen Hyperborei Leonis.

(OBS! Moscum = Moscorum, dvs. gen. pl.)

Fri översättning:
O Peter, ryssarnas ledare, visa vördnad för Guds makt
som finns på jorden och i himmelen
och lär dig vad det innebär
att provocera fram det nordiska lejonets vrede.

Här har vi den berömda djursymboliken. Alla nationer betecknades med ett eget djur. Sverige (eller Sveriges kung) var Lejonet. Denna metaforik användes flitigt redan i dikter om Gustav II Adolf. Aquila (Örnen) och Ursus (Björnen) symboliserade Ryssland och Tigris (Tigern) betydde Danmark.
Detta är inte allt. Hyperboreus är ett viktigt ord: för dåtidens poeter var det av stor betydelse att poängtera att deras kung kom från det fina Norden. Glorifiering av Norden var nästan nödvändig, då de flesta européer som tänkte på de nordiska goterna tänkte samtidigt på det barbariska folket som för många århundranden förstört Rom. En återupprättelse behövdes! I vår text finns det också en anspelning på att det nordiska Lejonet har den högsta makten. Fulmen brukade nämligen skickas av Juppiter.
Hänvisning till Peters gudlöshet bör noteras. Impietas var något som skulle straffas av Gud. Karl, å andra sidan, är alltid pius hos Rönnow. Utan denna egenskap skulle man aldrig vinna en så vacker seger som vanns vid Narva!

2 comments:

MEE said...

Lysande!

porn movies said...

spot on