Islandia et Foederatae Americae Septentrionalis Civitates

...men innan jag sticker ska jag väl ge sedvanlig roundupp av Understreckare och återigen bevisa att latinet är ack-så-relevant och viktigt.

I artikeln om Göran Printz-Påhlson (som jag må erkänna att jag aldrig hört talas om) och dennes Lowell-översättningar finner latinbloggen detta av intresse:

"Hela sviten bygger på en tågresa som Lowell gör från Rom till Paris. Resan aktualiserar historiens gång, och såväl Hannibal som Napoleon apostroferas. Sviten trycktes första gången 1953 i Kenyon Review och precis som så många andra dikter av Lowell underkastades den flera revideringar varför den nu existerar i ett par varianter. Göran Printz-Påhlson valde att arbeta med den version som trycktes i den brittiska nyutgåvan av "Life Studies" 1972. Då låter den engelska texten sålunda:

I thought of Ovid. For in Caesar"s eyes
that tomcat had the Number of the Beast,
and now where Turkey faces the red east,
and the twice-stormed Crimean spit, he lies.
Rome asked for poets. At her beck and call,
came Lucan, Tacitus and Juvenal,
the black republicans who tore the tits
and bowels of the Mother Wolf to bits.
Killer and army-commander waved the rod
of empire over Caesars" salvaged bog...
"Imperial Tiber, Oh my yellow dog,
black earth by
the black Roman sea, I lie
with the boy-crazy daughter of the God,
il duce Augusto. I shall never die."

På svenska blir det:

Till Ovidius gick min tanke. För CÆsars syn
blev han en hankatt med ett Vilddjurs tal.
Här från Turkiet emot Rysslands röda dal,
mot Krims tvefaldigt krigsförödda bryn.
Rom begär poeter. Dit tog Lucanus,
Tacitus och Juvenalis sina manus:
En republik i svart som grundats innan
de kunnat slita spenarna och tarmar ur
varginnan.
Mördare och fältherrar här höjde staven
över ett välde som var CÆsars återvunna
lund.
"O kejserliga Tibern, du min gyllne hund,
jag ligger här i svarta jorden vid de Svarta
Haven,
liksom den kåta dottern till guden på sin ö,
il duce Augusto. Jag skall aldrig dö."
---
Den här komplicerade dikten som lockat många kommentatorer är enligt Printz-Påhlson intressant bland annat därför att den inför ett ovidianskt tema, "och därmed upproret mot världslig auktoritet". Den antika historien dubbelexponeras över vår samtid. Som Richard Tillinghast träffande har formulerat det var en av Lowells talanger "the ability to see the Kennedys as Plutarch might have"; något som Printz-Påhlson själv inte varit främmande för, till exempel i omdiktningen av verk av
Persius och Petronius."

Vidare finns även en om de islänska sagorna:

"Att detta tidiga verk har tillkommit under inflytande av latinska helgonlegender och furstebiografier är ovedersägligt och förnekas inte heller av Theodore Andersson. Han visar också att verket i huvudsak består av löst sammanhängande anekdoter och skrönor, till största delen hämtade från muntlig tradition men även från kristna latinska källor samt nödtorftigt inpassade i en kristen biografisk ram, där sagornas dramatiska framställningskonst varvas med from retorik av det slag som var gängse i medeltidens klerikala historieskrivning. Inte desto mindre hävdar Andersson att Odds biografi över Olav Tryggvason som helhet saknar utländska motsvarigheter, och att verkets avslutande skildring av det berömda slaget vid Svolder, där Olav stupar som martyr för hedningarnas övervåld efter att ha förråtts av en avfälling, vittnar om en bakomliggande muntlig berättarstruktur av betydande omfattning och komplexitet."