Reveni

Då jag fördjupat mig närapå löjligt mycket i Aenidens bok nio, borde jag väl säga något mer om den. Jag har nämnt något om dess beskrivningar av utspyende av liv (och vin), och tro mig, de finns mycket blod i denna bok, det slaktas till höger och vänster.

Det finns en episod som bitit sig fast och som jag inte kan sluta tänka på. Handlingen i dessa böcker drivs till viss del framåt av dygd och plikt och dessa ting hyllas även av den gode Vergilius. (Aeneas stående epitet är pius, han lämnar Dido p.g.a plikt, osv.)
Det är något som kallas Nisus och Euryalus episoden, ett elegant och välskrivet stycke på åtskilliga vers (176-502), om vilket det spekulerats att det kanske är något som Vergilius skrev såsom fristående och senare infogade i Aeniden.

Nåväl, en kort resumé: Nisus och Euralus är tvenne ynglingar som är älskande vapenbröder, de har en enorm lojalitet sinsemellan, men även en lust till ära och stordåd. (Jag tänker inte diskutera eventuella homosexuella aspekter då det inte är relevant (?) för mina funderingar) Det trojanska lägret är belägrat av latinierna med kung Turnus i spetsen, trojanerna har fått order av Aeneas (som är frånvaranade hela den nionde boken, den enda där han icke figurerar, också särdeles intressant) to stay put tills han återkommer, att vid anfall hålla lägret och inte inveckla sig i strid på det öppna fältet.
Nisus och Euryalus, frustrerade av denna skymfliga väntan och inaktivitet, erbjuder sig att göra ett utbryt och hämta Aeneas, detta godkänns av det nattliga rådet med den unge Ascanius i spetsen. De utlovas rikliga håvor om de lyckas, inte bara materiella sådana, utan även rang, beröm och andra fördelar. De ger sig av i hemlighet, Euryalus tar inte farväl av sin gamla mor som finns i lägret då han anser att hon inte skulle klara ett avsked, hugger sig genom de sovande och kanske lite rusiga latinierna (passim somno vinoque per herbam corpora fusa), plockar ett rejält byte från dessa lik, bl.a en lysande hjälm. De upptäcks p.g.a just denna hjälm av en återvändande hästpatrull och de två ynglingarna flyr in i skogen med förföljarna efter sig. Euryalus tillfångatas strax, och Nisus som ser detta från sitt gömställe i skogen, väljer då att störta in i den hopplösa striden och dö med sin kamrat, istället för att fullfölja det ack-så-viktiga uppdraget.
(En annan sammanfattning:http://www.rickwalton.com/authtale/bmyth106.htm
Ytterligare en: http://www.sparknotes.com/lit/aeneid/section9.rhtml )

Ingen konstig episod, tänker ni nu, ungdomliga follies är vanliga i dylika verk.
Vere, vad som är så konstigt och vad som håller mig vaken om nätterna är det generösa beröm som Vergilius öser över gossarna. De kallas fortunati och Vergilius lovar att deras minne ska leva så länge som det finns romare, med hjälp av hans sånger. (Intressant nog är det den enda gången i alla de tolv böckerna som Vergilius refererar till makten hos sin poesi)
De svek ju (eller i alla fall den ene) uppdraget! Detta brukar inte ses med blida ögon!

Jag funderade mycket på detta och i diskussion med min pater, en slags gammal militär eller åtminstone en slukare av militärhistoria, och vi utvecklade förljande hypotes; att detta är en mycket viktigt stycke militär propaganda, det visar att för romare går lojaliteten till medsoldaten över allt annat, uppdraget offras vid behov för kamraten, och detta ska, enligt den alltjämt krigsplacerade kedjerökaren (pater meus), vara det absolut mest effektiva sättet att skapa en enastående armé.
Lite som den amerikanska "leave no one behind"-principen. (Framgooglat citat: [...] I am told that should a fellow Marine or soldier fall on the battle field in the line of duty on foreign soil, we would send in a Battalion, or whatever else was required to rescue and bring that soldier back; …but under no conditions, would we leave him. Why? Because simply, he’s an American, and Americans leave no one behind. No -- one. ) En slags Vietnamfilm i latinsk tappning.

Det är som sagt, en omdiskuterad episod, vissa föreslår att det finns ironi i Vergilius hyllning, andra verkar ansluta sig till mina funderingar. Byron har skrivit om pojkarna, queerteoretikerna har sagt sitt och samtliga kommentatorer ägnar sidvis åt dem. Det är även ett vanligt uppsatsämne, det finns metervis skrivet.
Man kan säga att de blev odödliga genom Vergilius carmina, såsom utlovat.